söndag 31 maj 2015

De som står helt stilla, alldeles tysta



Jag tror att många av oss, åtminstone har jag varit i några situationer där jag stått alldeles tyst medan någon har blivit mobbad. Jag var helt enkelt för rädd för att säga ifrån då jag själv inte ville bli utsatt. På ett sätt kan jag förstå att jag gjorde så, på den tiden för längesedan då jag var osäker och ängslig utav mig. Jag hade inte kraften eller modet att stå emot. Dock fick jag alltid ont i magen när jag bara stod still, alldeles tyst och tittade på.
I boken Levd demokrati? Skola och mobbning i ungdomars liv skriver de om just den här typen av situationer, där någon mobbas och det finns de som bara ser på, utan att ingripa.
Ekerwald & Säfström menar att detta är en typ av vardagsterrorism som finns i skolan. Att eleverna är rädda och känner sig pressade till att göra/gå med på saker, för att de är rädda att själva bli utsatta för mobbningen om de inte gör som de har blivit tillsagda. Det är inte lätt att stoppa en mobbare och det kan vara lättare att stoppa en mobbare om det är flera som vågar säga ifrån och inte bara en. Att bara försöka sträcka ut en hand till den som blir mobbad kan verkligen göra skillnad och underlätta den mobbades liv (Ekerwald & Säfström, 2012, s.103-104). Hur skulle ni som lärare försöka lösa/hantera problemet om en elev i klassen blir utfryst och mobbad?

Ekerwald, H. & Säfström, C. (2012). Levd demokrati?: skola och mobbning i ungdomars liv. (1. uppl.) Stockholm: Liber.


Inlägget är skrivet av: Lina Karlsson

5 kommentarer:

  1. jag känner också igen mig i detta, att se något man själv inte tycker är okej men samtidigt inte våga säga ifrån. Jag kände att så länge det inte var jag som vart utsatt så skulle jag inte göra något åt det. Man skäms idag att man var så feg då mobbning sätter djupa sår hela livet och förstör så mycket.
    det är också väldigt svårt att göra något åt detta då många tänkte som jag. Lärare brukade ta tag i situationer och sen vart det bra med just den konflikten men nya konflikter uppstår hela tiden. Jag tror det är jätte viktigt som du säger att få eleverna att bli mer medvetna och att de är flera som går ihop och stöttar varandra. Då blir det enklare att lösa konflikter både som elev och lärare.

    SvaraRadera
  2. Senast förra veckan pratade vi om detta i klassen. Vi såg två olika filmer där både de som hade blivit utsatta och de som mobbade berättade hur de kände. Efter denna diskussion var det en flicka i klassen som frågade om jag hade blivit mobbad i skolan. Mitt svar var att jag inte hade blivit mobbad men att det hade funnits tillfällen då jag känt mig utsatt på något sätt. Därefter frågade hon om jag hade mobbat någon. Här var jag ärlig och sa att jag inte medvetet själv hade mobbat någon men att jag säkert på ett eller annat sätt medverkat. Jag tror nästan alla har stått och sett på utan att ingripa och att det efteråt inte alls känts bra.
    Om en elev i min klass (eller någon annan som jag uppmärksammar) blir utsatt så pratar jag först enskilt med den som blivit utsatt för att sedan prata med den/de som utsatt eleven för detta. På så sätt får jag höra bägge versionerna. Därefter skulle jag (om den utsatta känner att det är ok) sammanföra personerna för att finna en lösning på situationen. Efter denna dialog kommer den viktigaste delen, att hålla koll och fråga berörda parter hur det känns och fungerar. I bland kan det vara svårt att veta hur mycket av detta som ska lyftas i klassen och bland övriga elever. Det kan finnas risk att den utsatta känner sig mer utsatt och utpekad. Som alltid en avvägning och balansgång. Viktigaste att du ser, reagerar, handlar och följer upp.

    SvaraRadera
  3. Du sätter ord på något som är så vanligt bland barn men också hos vuxna. Att inte våga säga emot av rädslan att själv bli utsatt eller utesluten. Vad kan man som lärare göra för att ens elever ska våga säga emot? För det första måste man arbeta förebyggande och göra klassen trygg. Sen vill man också att eleverna har förtroende för läraren och att denne backar upp dem om så behövs. Trygghet är nog A och O.

    Men, om situationen ändå uppstår och en elev i min klass blev utfryst och mobbad skulle jag nog ta alla inblandade åt sidan, en och en, för att prata med dem. Försöka reda ut vad som har hänt och lyssna på vad alla har att berätta. Jag skulle försöka få mobbarna att sätta sig in i offrets perspektiv. Föräldrar skulle kopplas in, så vi kunde arbeta tillsammans mot mobbningen. Det är superviktigt att visa för eleverna att det inte är ett acceptabelt beteende. Mobbning är inte ok! Sen är det också jätteviktigt att följa upp fallet och att fortsätta ha en kontinuerligt arbete mot mobbning i klassen.

    /Sofia

    SvaraRadera
  4. Jag håller med som tidigare har skrivit att det är viktigt att man som lärare uppmärksammar mobbning och att man samtalar med alla inblandade.
    Jag minns att jag som barn fick höra av vuxna i min omgivning att det är så enkelt att vara barn, så problemfritt och lätt. ”vänta du tills du blir vuxen och du måste börja jobba då börjar allvaret” men i vuxen ålder har jag många gånger tänkt på just detta och tycker inte alls att det är så lätt att vara barn! jag tänker tillbaka på min egen skoltid och barndom och minns att jag var en otroligt osäker tjej och inte förrän jag kom upp i tonåren vågade jag säga ifrån och stå på mig. Det är så mycket känslor och tankar hos barn. Kompisar är så viktigt och man vill inte vara utanför. Jag kan absolut sätta mig in i att inte våga säga ifrån när det inte går rätt till, och där behövs det en vuxen som förebild som man som barn känner sig trygg med och vet vill ens bästa.
    Vi som blivande lärare/lärare är alltså otroligt viktiga och vi måste ta mobbning på allvar. Vet inte om det svarade på din fråga direkt men det är ett väldigt viktigt ämne!  / Hanna

    SvaraRadera
  5. Jag håller med övriga skribenter här att detta är ett otroligt viktigt arbete som lärare att uppmärksamma, ta tag i och följa upp. Det är ett ständigt pågående arbete att motverka mobbing. Jag tror att det viktigaste här är att prata med den mobbade och mobbaren enskilt var för sig för att höra båda versionerna. Eventuellt också att få till ett samtal med båda parter om den mobbade vill, men också att ha med föräldrarna i processen.

    SvaraRadera